WOODS

så svår känsla. det känns i nyckelbenen och i ryggraden. det känns i magen och mellan revbenen. händerna, halsen.
nyckelbenen vill vrida sig och knäckas. brytas ner till småstickor som vill bita fast sig i halsen. ryggraden vill bli en skallerorm. skicka ut vibrationer till varje cell som laserstrålar. laser som bränner sönder insidan. magen vill spy. den skriker. samlar på sig misstag till en kompakt klump som den trycker upp mot bröstet tills andningen dör. revbenen trycks ihop motvarandra men det går inte. som motpoler. metaller. det kryper runt myror. svarta. vita. krig. händerna skakar och får panik. behöver ta i något. sansar varandra med slag. bara för att känna något annat. halsen bygger en mur. skydda mig från nepalm.
HANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHANHAN

.-vem är du?
svaret är uppenbart. ville egentligen bara vara tyst.
-vem är du?
-jag är han.
-jag har skrivit om han.
-nej, jag är inte han. jag är den andra.
som ett slag i magen.
jag vet var jag vill gå. jag vet var jag är.
han är inte här. den andra försöker slita sönder stål.
så jävla onödigt.
jag är inte utan han.

äcklig smak i munnen. kall och blöt på ryggen, på armarna, på benen. fortfarande torr.
när jag vaknade kom jag på att jag hade glömt att glömma mig. en väldigt underligkänsla. som att något omedvetet besökte det medvetna. vad håller du på med undrade det medvetna. jag kom på att fan. det här ska ingen se. var tyst. kollade inte på någon. hade ingen mottagning. jag gick in och drog i håret. inget spel. inget alls egentligen. bara steg.
just nu vill jag jämföra mig själv med en cigarett. askan som brukade vara träd bara ramlar av. mina vackra träd ramlar av mig. det syns inte alltid. det känns inte alltid heller. men jag vill tro att jag kan döda den där jävla skogshuggaren som sitter och röker i min rygg.